Ge mig superkrafter och ett par vingar!

Superkrafter för att göra vardagen lättare och vingar så att jag kan fly verkligheten bara för en stund då och då. 
Tänk om man hade haft det sen man föddes då skulle jag nog blivit annorlunda.  
Eller vem vet, kanske rent av död.  
För när man är liten kan man ju inte hantera sådana krafter så bra kanske.

Fast när jag ser tillbaks, så va jag redan då väldigt beroende av att de som var runt mig mådde bra och tog mig själv och min säkerhet sist. 

Hade jag haft krafter när jag var barn hade inte min pappa kunnat skada oss på samma vis för jag hade haft kraften att kunna försvara bättre än vad en normal 0-5åring kan. 

Jag hade inte behövt känna mig så hjälplös och rädd. 

Men min psykopat till far hade väll då försökt döda mig i sömnen för barn men superkrafter och vingar är ju missfoster, monster som inte får lov att existera.  

När jag börja skolan hade jag väll inte behövt vara rädd för att vara den jag är för alla hade väll någonstans lärt sig att det inte fanns någon ide i att vara elak mot någon som hade haft kraften att ge igen. 
Fast och andra sidan hade väll jag fortfarande varit ensam för det kanske hade slutat i att de andra barnen hade blivit rädda för mig istället även om jag inte är elak i min natur.  

Tonåren hade kanske inte blivit så hård häller för jag hade kunnat flyga iväg när jag ville. 

Kunna komma och gå som jag ville utan att någon alltid försökte stoppa mig eller låsa in mig när jag bara behövde komma iväg ifrån allt för att kunna resa mina tankar. Kanske få möjligheten att skrika och agera ut högt där uppe där ingen hör. 

Men alla hade väll fortfarande sätt mig som okontrollerbar och fortsatt försöka stoppa mina flykt försök.   

Idag är jag 24 år, jag blir inte yngre, men jag är inte gammal, men äldre blir jag och den erfarenheten jag har fått accepterar jag och ser inte som någon större börda utan tänker att, sånt är livet. 
Iallafall på de flesta dagar om året, men självklart önskar jag att jag hade fått en annan grund av erfarenhet än den jag fick, det finns det fler än jag där ute som önskar.  

Vi är alla tillsammans och vi är alla ensamma.  

Människan är ett folkdjur och lär sig, och är redan från födelsen beroende av andra.  Ändå känner vi oss ensamma så ofta under livets gång.  

Vad beror det på?  

Idag har jag ingen större dödslängtan, det tackar jag mina fina barn för.  

Med er finns det en mening med livet! 

Jag är även starkare och vågar ta plats och få rum till mina åsikter. 

Vågar tala och beskyddar inte bara min familj och mina vänner utan mig själv också. Är mer rädd om mig själv och är tydlig och ser till mina behov. 

Och idag är vuxen utan några större regler om hur jag ska vara som person, äntligen är det mitt eget val att vara och göra precis som jag vill.  

Jag är fortfarande rädd och känner mig obekväm i många situationer. 
Att lita på människor är inte min största förmåga. 
Vill och försöker men blir ofta sårad på kuppen vilket gör att det blir svårare och svårare för mig att våga lita och vara 100% ärlig alltid.

När jag föddes hade jag styrkan att lita, vara ärlig, ta hand om mina käraste, ställa mig framför monster utan att vara rädd, Agera ut när jag behövde, våga älska och bli älskad och vara den jag är.  

Jag har mist mycket utav det under min uppväxt men också kunnat bygga upp en del igen.  

Jag är fortfarande ung och jag har nog tid att kunna bygga upp mig själv igen med rätt människor i mitt liv, om jag vill. 

Fast superkrafter och vingar hade hjälpt en del. 

Livet är en resa av lärdom på gott och ont. 

Jag är kvar ännu och kommer kämpa tills jag tar mitt sista andetag, för det här är min resa och ingen annans! 

Och det är bara jag som bestämmer vart den bär!

Jag ska inte ångra något när jag dör!