Release me!

Pain is runnin through my veins.
My soul are tortured.
I need to scream desperately but I can't,
My voice are gone.
So I cry nonstop when no one hear.
Im not capable to show anyone or let go of my pain, when there is no understanding for it anyway.
Cause when I try´d,
I scare people.
I guess am extreme.
So I put on my fake smile again, don't ask for to much, laugh loudly and make fun of myself.
Take big riskes when no one notice, to make me feel alive and remember why I have a reazon to live.
But secrety,
I hope some big risk,
some day will put an end to it all.
Then my pain will be gone,
my tortured soul free and the people around me can go on without a clue.

But offcourse, if I can find happyness,
love and the feeling of release to make me feel free and wild as the wind.
I perhaps could appreciate and enjoy life again,
with curiosity of whats ahead off me in the future.

Set me free,
like the wind,
dancing in the sky with no limitations.
Like the wave,
in the ocean to play with strength and fearless movement.
Like an animal,
runnin as fast as it possibly can on an opend meadow.
Like a flower,
thats slowly opends with no stress to show the world it´s bright colours.
Like music,
to sound as it pleases to bring fored all the deepest feelings in all off us.
Like love,
to be the brightest most wonderful, beautiful, important thing to someone there possibly can be.
Like safety,
to let go and fall without worring of what happends next,
to just enjoy the wind through your hair and how it touches your skin.

Release me...
Set me free...
Give me the freedom I desperately need!

But no,
I know you won´t.
You will put bigger chains on my body,
revise me from head to toe and everything I do.
Laugh at my face and watch me fail.

Am begging for strength,
may this be the last test.
Release me...
Set me free...
Give me the freedom I desperately need!

Jobbig dag idag!

Gråten har suttit i halsen hela dagen idag.
Är jätte orolig och rädd för som kan hända.
Fick ju en ganska stor blödning förra fredagen som slutade med 2 ambulans turer och att jag blev inlagd på sjukhus i Malmö,
då de inte hade plats för Tova på neonatalavdelningen om hon skulle behöva komma ut tidigare än beräknat.
Dom kom fram till att det var min moderkaka som blödde och att jag hade så kallad placenta previa typ 3 eller 4:
http://se.babycenter.com/pregnancy/complications/placentapraevia/
Vilket kan vara livshotande för både Tova och mig och kommer sluta i kejsarsnitt,
planerat eller inte är ingen som vet.

Blev utskriven och kom hem i förgår då jag slutat blöda.
Vilket va skönt,
jag får sån hemlängtan av att vara på sjukhus.
Hade dock ont som fan eftersom jag hade rört på mig mer än jag gjort över helgen,
då jag inte fick gå ur sängen knappt pga blödnings risken.
Så jag bad Jonas komma över igår och hjälpa mig laga mat till mig,
då jag inte orkade stå upp någon längre tid.
Som han va snäll och gjorde utan att göra någon stor scen eller ställa massa krav förutom att hunden han passa fick i såfall följa med,
vilket jag inte tyckte var några problem.
Så någon timme senare va dom här.
Öppnade dörren för dem och gav Jonas fritt fram i köket medans jag satte mig i sängen igen och fortsatte rensa barnkläderna i storleks ordning.
Han sa till mig att det luktade instängt,
vilket jag inte tänkt på då jag haft ont och koncentrerat mig på att ta det lugnt och därmed sovit större delen av dagen.
Så jag tänkte att ja men då är det väll för att jag sovit och då kan det ju bli instängd luft.
Så jag sa men öppna upp då.
Dock va det min kålpudding i köket som lukta som jag gjorde innan jag hamna på sjukhus och hade glömt.
Ingen är perfekt,
i övrigt såg och ser här inte stökigt eller ostädat ut i min mening.
Så jag hade dagen innan erbjudit "familjesoc" att komma hit idag på morgonen då de ville träffas innan de gemensamma mötet på MVC.
De ville hinna prata lite innan och jag kände inte att jag hade orken att åka till andra sidan stan och gå biten mellan bussen och soc kontoret.

Jag nämnde lite snabbt då igår till Jonas att soc skulle komma hit och att vi sedan skulle åka till barnmorskan när han undrade hur planeringen såg ut.
Blev ingen större reaktion ifrån Jonas håll utan mer
- oki då vet jag de.
Efter han hjälpt mig laga mat bad jag han se om han kunde fixa min telefon eller video,
vilket han inte kunde men försökte vilket jag uppskatta.
Bad honom även ta ner min fula gardinstång då jag ändå ska köpa ny, vilket han också va snäll och gjorde.
Sen tog han Viggo (hunden) och promenera hem.
Besöket hade alltså gått bra utan tjafs eller bråk,
vilket var himla skönt.
Jag ställde sedan i ordning lite lådor och förberedde te, clementiner och pepparkakor på vardagsrumsbordet.
Sen hoppa jag i säng.

När soc sedan kom på morgonen så visa jag dem runt och jag kunde inte känna att dom tyckte att fan va här ser ut.
Sen satte vi oss ner för att prata.
Dom berättade att de nu hade fått papperna från soc i Ängelholm och läst dem.
Frågade sen vad jag hade tyckt om att bo i en jourfamilj eller på Luzerngården.
(Hem de gör utredningar på hur bra förälder man är,
bodde där med Cazper innan han blev sjuk).
I början när Tova kommit.
Och att det ville ha samtal med min mamma.
Det kändes som en kniv i ryggen,
jag blev väldigt ledsen och sa de att jag absolut inte ville det utan som jag sagt innan,
att jag vill ha en kontakt person som kommer hem ofta osv.
Och att jag skulle tänka på det med att de ville prata med mamma.

Sen åkte vi till MVC och jag fick veta att jag fått tid till nytt ultraljud redan om ca. 2 veckor,
när docktorn i Malmö sa att jag skulle få en tid om 4 veckor.
Sen körde soc mig hem igen så jag slapp ta bussen,
skönt!

Ringde sedan "svärmor"
(hon är ju inte det igentligen eftersom jag inte är tillsammans med Jonas mer men hon blir ju farmor till min lill tös så..)
Berättade att jag haft soc möte på morgonen och att jag hade blivit upprörd av frågan om jourfamilj och luzerngården.
Bad henne ringa soc och fråga dom om detta för att sedan ringa mig igen och förklara vad de sagt,
då jag kanske blev för upprörd och kanske missförstod något av det de sa (dubbelchecka).

Och som om inte det skulle vara nog,
får jag ett sms av Jonas nu ikväll där han anklaga mig för att jag skulle haft en baktanke med att jag bad han komma över igår och hjälpa mig laga mat.
Då skulle jag ha haft någon lömsk tanke om att jag skulle få honom att städa hela mitt hem för att soc skulle komma på morgonen.
Ja...suck.... jag bad om mat ja,
jag bad om hjälp med telefonen och videon ja och jag bad honom om gardinstången men inte om att städa.
Jag bad han inte om att han skulle diska efter sig eller rensa kylen från mat som gått ut när han hjälpt mig laga maten.
Men han gjorde det iallafall och jag tyckte det va snällt och tacka honom.
Men att jag bad aldrig honom göra det utan det var hans eget initiativ som jag nu får skit för.

Jaja får se vad man blir anklagad för nästa gång men jag har börjat undra...
Hur prioriterar han?
Gör han det alls?
Eller är det bara så att han blundar för eller kan inte se vad som igentligen är viktigt och spelar någon roll nu?
Jag vet inte,
jag försöker se till det som är viktigast just nu och det är min lill tös.