Älskling detta är som sagt ett brev till dig...
men jag skriver här så jag kan vara total ärlig och inte förvänta mig något svar eller vänta på ett, om jag nu behöver ett.
Vill bara få ut lite känslor som vanligt och du är ju den ända än så länge jag kan göra det till.
Först som vanligt vill jag säga att jag älskar dig så att jag alltid kan vara säker på att du vet det.
Just nu har jag ägglossning och har ganska ont.
Känner mig sårbar som alltid utan dig.
Såg en film idag, såg den även igår Ps. I love you. heter den. Böla igenom hela jävla filmen båda gångerna. Och jag kan inte riktigt förklara varför mer än att jag tycker den är sorglig.
Saknar dig! Jävligt mycke och det är inte för att det bara varit två dagar utan för att vi har inte haft det bra nu på ett jävligt långt tag.
Så det känns som du varit borta länge nu... Börjar acseptera mer och mer att jag är singel igen mot min egen vilja. Jag känner mig så ensam.
Så att på fester nu mera när jag är tillräkligt onyckter kramas jag mycket och ger en och annan kyss hit och dit retar killar osv. för att få uppskattning av någon och idioterna faller för det, och jag vill inte det.
För när jag börjar märka att de vill ha mer av mig börjar ringa sms osv. dagen efter så känner jag mig så skyldig till dig och att jag blir arg på dig. För att det inte är du som smsar mig ringer mig vill träffas, säger att jag är det finaste som fins.
Jag är så ledsen älskling jag vet inte längre vad jag själv vill.
Jag har bara en bild över hur jag tror jag vill ha det men om det är en dröm eller något som kommer hända. Vet jag inte.
För jag vill inte leva med någon som bara kan säga att han älskar mig efter att jag sagt det eller en gång varje halv år.
Även om jag kan leva på ett jag älskar dig ifrån dig länge hade jag önskat att jag var värd att höra det oftare ifrån dig.
Jag vill ju vara något som du är för mig. Något som du är stålt över vill vissa saker för inte kan låta bli att prata om med andra som tex.
Detta är ju bara små saker igentligen. Men det har lett till att jag inte längre känner att du älskar mig även om jag litar på dig när du säger det efter att jag sagt det för jag tror aldrig du skulle ljuga för mig.
Ska pausa ett tag med en cigg....
Ciggen är slut nu och jag fortsätter...
Jag är så trött på att killar faller för mig och ställer sig i kön efter dig och kämpar för att få mig när det är du som står först, Frågan är ju då vet du om att du står först? Isåfall varför kämpar du inte mist lika hårt som alla andra om du älskar mig?
Dom kommer aldrig vara dig du är den jag älskar, den jag vill ha, den jag känner mig trygg med, dig jag kan lita på, dig som jag kan prata med om allt det är ju dig jag vill ägna mitt liv med.
Dom är inte dig hur mycke dom än försöker och hur mycke ibland jag än önskar det...
Jag vet att jag är snabb och ingen annan har acsepterat det som dig.
Hade jag satsat på någon annan hade de rymt snabbt pga. min situvation.
Men du har inte gjort det och det vet jag att du aldrig hade gjort.
Jag blir så ledsen när jag ser andra mammor i min ålder som har sina barn hemma som är i Cazpers ålder och har fixat det med hela familje grejjen jag blir så avensjuk och undrar varför all otur alltid dras till mig. Älskling jag saknar honom minst lika mycke som jag saknar dig. Känns som tiden springer ifrån mig och det ända som har funnits hittills förutom dig och Cazper är min eviga otur och massa drama och beskymmer som jag antagligen bildar själv i letan efter något tryggt och bra för mig. Så ja jag är snabb baby för jag vill inte leva ett helt liv i olycka. Jag vill ha dig och min son tillbaks, jag vill bli älskad och jag vill älska och vara betydelsefull som alla andra.
Du och Cazper har fått mig att känna dom sakerna men cazper togs ifrån mig och du kommer väll aldrig kunna förlåta mig för de mistag jag gjort i räddsla om att du skulle lämna mig. Du vet min dröm, allt jag lever för.
Är du där?
Hoppas du kan veta det den 18.....
men jag skriver här så jag kan vara total ärlig och inte förvänta mig något svar eller vänta på ett, om jag nu behöver ett.
Vill bara få ut lite känslor som vanligt och du är ju den ända än så länge jag kan göra det till.
Först som vanligt vill jag säga att jag älskar dig så att jag alltid kan vara säker på att du vet det.
Just nu har jag ägglossning och har ganska ont.
Känner mig sårbar som alltid utan dig.
Såg en film idag, såg den även igår Ps. I love you. heter den. Böla igenom hela jävla filmen båda gångerna. Och jag kan inte riktigt förklara varför mer än att jag tycker den är sorglig.
Saknar dig! Jävligt mycke och det är inte för att det bara varit två dagar utan för att vi har inte haft det bra nu på ett jävligt långt tag.
Så det känns som du varit borta länge nu... Börjar acseptera mer och mer att jag är singel igen mot min egen vilja. Jag känner mig så ensam.
Så att på fester nu mera när jag är tillräkligt onyckter kramas jag mycket och ger en och annan kyss hit och dit retar killar osv. för att få uppskattning av någon och idioterna faller för det, och jag vill inte det.
För när jag börjar märka att de vill ha mer av mig börjar ringa sms osv. dagen efter så känner jag mig så skyldig till dig och att jag blir arg på dig. För att det inte är du som smsar mig ringer mig vill träffas, säger att jag är det finaste som fins.
Jag är så ledsen älskling jag vet inte längre vad jag själv vill.
Jag har bara en bild över hur jag tror jag vill ha det men om det är en dröm eller något som kommer hända. Vet jag inte.
För jag vill inte leva med någon som bara kan säga att han älskar mig efter att jag sagt det eller en gång varje halv år.
Även om jag kan leva på ett jag älskar dig ifrån dig länge hade jag önskat att jag var värd att höra det oftare ifrån dig.
Jag vill ju vara något som du är för mig. Något som du är stålt över vill vissa saker för inte kan låta bli att prata om med andra som tex.
Detta är ju bara små saker igentligen. Men det har lett till att jag inte längre känner att du älskar mig även om jag litar på dig när du säger det efter att jag sagt det för jag tror aldrig du skulle ljuga för mig.
Ska pausa ett tag med en cigg....
Ciggen är slut nu och jag fortsätter...
Jag är så trött på att killar faller för mig och ställer sig i kön efter dig och kämpar för att få mig när det är du som står först, Frågan är ju då vet du om att du står först? Isåfall varför kämpar du inte mist lika hårt som alla andra om du älskar mig?
Dom kommer aldrig vara dig du är den jag älskar, den jag vill ha, den jag känner mig trygg med, dig jag kan lita på, dig som jag kan prata med om allt det är ju dig jag vill ägna mitt liv med.
Dom är inte dig hur mycke dom än försöker och hur mycke ibland jag än önskar det...
Jag vet att jag är snabb och ingen annan har acsepterat det som dig.
Hade jag satsat på någon annan hade de rymt snabbt pga. min situvation.
Men du har inte gjort det och det vet jag att du aldrig hade gjort.
Jag blir så ledsen när jag ser andra mammor i min ålder som har sina barn hemma som är i Cazpers ålder och har fixat det med hela familje grejjen jag blir så avensjuk och undrar varför all otur alltid dras till mig. Älskling jag saknar honom minst lika mycke som jag saknar dig. Känns som tiden springer ifrån mig och det ända som har funnits hittills förutom dig och Cazper är min eviga otur och massa drama och beskymmer som jag antagligen bildar själv i letan efter något tryggt och bra för mig. Så ja jag är snabb baby för jag vill inte leva ett helt liv i olycka. Jag vill ha dig och min son tillbaks, jag vill bli älskad och jag vill älska och vara betydelsefull som alla andra.
Du och Cazper har fått mig att känna dom sakerna men cazper togs ifrån mig och du kommer väll aldrig kunna förlåta mig för de mistag jag gjort i räddsla om att du skulle lämna mig. Du vet min dröm, allt jag lever för.
Är du där?
Hoppas du kan veta det den 18.....