Frihet... Vad är det?

Om min dotter skulle fråga mig skulle jag svara henne de att...

-Blunda och känn doften av nyklippt gräs, hör du hur fåglarna kvittrar och hur gräset kittlar dig under fötterna när du springer där på sommarängen?

Skrik ut som Ronja Rövardotter gör när våren nalkas! Skrik av lycka, förväntan, drömmar och tro om en bättre framtid.

Där kan du resa, upptäcka, planera och skapa din egen värld och framtid.

Frihet är att kunna vakna varje morgon med tron på att, detta kommer bli en bra dag. Där är vi tacksamma för den tid vi får och får tillbringa friska.

Där besvaras ropet på hjälp. Och någon sträcker ut sin hand för att hjälpa just dig upp.

Där du kan älska vem du vill, och veta att du är älskad för just den du är.

Vem du än väljer att vara, I just den kropp, färg och kunskap du bär med dig.

Av vem du än blev född utav,

vart du än blev född och

när du än blev född.

Är du dig själv ska du bli älskad och accepterad för precis den du är.

Frihet är en beskrivning där allt möjligt!

Men ser vi alla på livet så?

Är allt möjligt?

Funkar vardagen så?

För min del känns allt väldigt enformigt och lite som en ond cirkel man jämnt ska ur. Och jag som alla andra föräldrar vill gärna dölja det dystra samhälle vi lever i, där frihet enbart är en dröm.

Att frihet är något man får kämpa för.

Sånt kostar pengar och timmar, dagar och år av hård fysisk och psykisk slit. Ibland kan du inte ens göra något annat än att vänta på att någon annan ska bestämma hur just du ska ha det, hur hårt du än kämpar. Medan vissa får allt serverat, men blir oftast de ensammaste...

Var är balansen? Ska man tänka såhär redan när man är 25 år?

När jag sitter på bussen eller på en parkbänk i stan.

Istället för att välja att stänga in mig i mobilens värld, dit man ofta rymmer nu mer. Varför rymma? ...Stress antar jag.

Men när jag öppnar mig ut över allmänheten med ett öppet sinne. Ler blygt mot personer som passerar som också valt att vara öppna för en stund.

Men att sitta där, lyssna och se. Förvånar mig ofta negativt och frågorna som oftast kommer upp är:

Hur tänkte dem där?.. Eller ska det vara såhär?

Är detta drömmen om en bättre framtid?

Är det bara jag som hittar fel?

Tanken slår mig att jag kanske bara letar efter fel?

Kanske har jag för stora förväntningar?

Det är en sak att se på problem utifrån och tycka det är fel. Man tröstar sig oftast med att man kan inte hjälpa alla. Att alla vill inte bli hjälpta..

Kanske precis han/hon där borta har valt att ha det just såhär, och inte vill bli hjälpt.... Trots att magkänslan säger att man ljuger för sig själv går man vidare. Det gör för ont att hjälpa, man är för självupptagen och civilkuragen har slagit sig ner i botten. Antagligen av rädsla av att något kan ju hända mig, istället för att tro på att god karma också ger gott tillbaks. Man kan ju alltid hjälpa någon.

Men när problemen knackar på din dörr till ditt trygga hem?

Vad gör man då?

Det första alla gör är att hitta en enkel lösning på problemet. Funkar inte det hittar många flykt vägar.

Man vill inte! Inte mig? Varför oss? Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Sorgligt nog stannar många där och vissa har inte styrkan att ta sig ur. Vissa tar tid på sig innan de tar sig ur. Men jag tror än på att de flesta tar sig vidare även om det känns hårt och hopplöst för stunden!

Vi kommer alla att stöta på problem under livets gång. Kan du känna dig förtjänt av och förvänta dig hjälp, när du ber om det. När du bara gick förbi? Ensam är starkast? Nej verkligen inte. Det är fel.

Vi är alla beroende utav varandra, vi är ett flockdjur och borde hjälpa varandra mer.

Jag och min partner hitta varandra i vinter mörkret.

Vi har gått igenom upp och nedgångar som alla andra, men vi har lärt oss gå igenom stormarna och blivit starkare. Vi har likheter och olikheter precis som alla andra, vi är ju alla unika!

När man väll hittar någon som olikheterna inte förstör ska man kalla sig lycklig. Så jag tog modet till fånga och friade till honom och han sa ja. Vardagen fortsatte samma sak varje dag den ena dagen den andra lik.

Så vad gör man?

Jo man sätter upp mål och drömmar för att få mer ut av vardagen. Vårt mål var en projekt, en investering och något som vi skulle kunna kalla just vårat!

Så vi började se oss omkring. Flera månader gick förbi men till sist hitta vi ett hus som vi båda förälska oss i. Ett renoveringsobjekt, där kunde vi se stora möjligheter och våra drömmar falla på plats.

Vi började planera på en gång, ägnade många timmar och dagar åt visioner och information. Ägaren till huset verkade positiv till oss och allt kändes som att det här kommer nog bli vårat. Vi tog kontakt med den bank min man varit kund hos i över 10 år. Bankmötet gick bra och allt kändes fortfarande väldigt positivt, hoppfyllt och bra.

En vecka efter ringde bank mannen tillbaks, han sa att de inte kunde göra en kreditupplysning på min kille. Och hänvisa oss vidare till ett annat kontor i Göteborg. Men sa även att, när det gäller dessa ärenden är chansen väldigt liten och reglerna väldigt hårda.

Då kan jag förstå att ni undrar vad är vi för speciellt ärende?

Är vi kriminella? Problem med kronofogden?

Eller har vi socialbidrag?….Nej.

Min partner är en hårt arbetande person inom svetsning och varit fast anställd sen 8 år tillbaka. Väldigt omtänksam ställer upp för det flesta, sparar mycket. Ägnar sin fritid med familj, vänner och musik.

Jag är anställd som cafébiträde för ett år i stöten. Har 2 barn och gör som de flesta. Jobbar, tar hand om mina barn, betalar mina räkningar mm.

Jag följer väll strömmen kan man säga.

Så varför är vi ett speciellt ärende?

Jo min kille är född i Amerika. Svensk mamma och bror och släkten bakom sin mor. Hans pappa är däremot Amerikan. Fast än att han knappt bott hos sin far under hans liv och uppväxt får han dra det tunga lasset av två världar. För att hans älskade mor fick och uppfostra honom i USA.

Nu när han känner att han hittat sin plats. Blir han diskriminerad av skatteverk och migrationsverk. Han skulle vist söka uppehållstillstånd, och det gjorde han i december 2012. Trots att hans mamma är av svensk börd.

Han har fått vänta i månader utan uppdateringar och ovisshet. Betalat avgifter men får inga svar. Han har ingen möjlighet till att folkbokföra sig eller söka vård om det inte är så att det skulle vara nära döden händelser. Är detta rätt?

Här har vi en man som sköter sig, är halv svensk av blod, skriver och talar flytande svenska, skattebetalande. Aldrig sökt bidrag av någon och är älskad och omtyckt överallt. Är inte i behov av att söka jobb eller bostad. Alltså en redan etablerad person med svenskt blod i ådrorna som vi ignorerar.

Vi gör allt vi kan för att försöka lösa detta problem. Men min partner känner sig ovälkommen och otillräcklig! Han ber om ursäkt till mig ofta om att han inte är hel svensk. Han mår inte bra och undrar vart han hör hemma.

Jag tröstar med att du hör hemma här hos mig. Men att vara så maktlös och se sin partner ta på sig skulden för att vi nu inte kan skaffa vår dröm tillsammans. För att myndigheter som inte känner oss har vår framtid i dess händer.

Ovisshet gör ont. Vi kan inte göra något annat än att vänta på att någon annan som inte känner oss, ska bestämma över våra liv. Vi kommer förlora vårt drömboende om inget händer snart och kanske i värsta fall chansen att få leva och gifta oss med varandra pga. Samhällets bestämmelser.

Är det frihet det?

Utomstående och berörd.